Jag hoppas att jag har kraft nog för att vara det, och fortsätta vara det. Bilden är vidaredelad från Interastmen, som spred den i samband med den här artikeln: http://interasistmen.se/dumheter/sd-man-kommenterar-pa-avpixlat-skjut-negrerna/ (redigerat – fel länk först)
Google+: Delad 4 gånger
Google+: Läs posten på Google+
Liknande:
29 december, 2011 Så pubertalt och ändå alltid lika kul 🙂 ![Härlig blidmix för sökningar på [foto fredrik]](http://nikkelin.lindqvist.com/files/2012/02/foto+fredrik+-+So%CC%88k+pa%CC%8A+Google-150x138.png)
3 februari, 2012 Härlig blidmix för sökningar på [foto fredrik]
9 februari, 2012 Vill ni se den sämsta sortens skräplänkar? 
19 november, 2011 Det här behöver vidaredelas
6 februari, 2013 Nej, Discover Media, det vill jag inte
28 april, 2012 Stärker upp lite kring sökmotoroptimering
21 maj, 2012 Ibland har Google verkligen dålig koll
13 januari, 2013 Kommentarsmoderering som arbetsmiljöfråga?
21 mars, 2012 Ny kandidat till Aftonbladet-träff för Johan Ripås
Otroligt bra och tankvärd bild.
Blir inspirerad varje gång jag ser den här bilden. Illustrerar civilkurage på bästa sätt.
Bäst!!
http://en.wikipedia.org/wiki/August_Landmesser, men man är inte helt säker.
Grymt +Adrian Lozano August Landmesser är nu min idol!
Jag har hela mitt liv varit bombis på att jag "Är" en sån kille.
Jag har dessutom drivit saker hårt, först utbildat mig till officerare, för att verkligen se vad det rörde sej om, därefter vapenvägra och det var på den tiden nära att jag hamnade i fängelse.
Jag har in absurdum gjort det jag vill i livet utan hänsyn till ekonomi, annars kan man inte vara konstnär och författare.
Men det var då, för säg 14 år sen när jag var singel.
Nu har jag tre barn. Det är ruskigt vad livsbilden ändrar sig. Jag har samma inställning, men jag kan inte lämna barnen i sticket.
Så. Idag är jag osäker på att jag skulle vapenvägra med risk för att hamna i fängelse. Det handlar inte om bara mig längre.
Och jag blir alldeles rådvill om jag försöker föreställa mig om mitt land plötsligt blev fascistiskt. Å ena sidan måste jag protestera och kämpa emot för att säkra en framtid åt mina barn. Men stretar jag emot för mycket kan motsvarigheten till SS komma och straffa inte bara mig utan hela familjen.
Utan barn hade jag råd att vara allmänt altruistisk, för att värna idéer och samhället i stort.
Allt det där skevar och blir jättesvårt när jag har att ta hänsyn till en hel familj.
Frågan är också om du verkligen vill att dina barn ska växa upp i ett fascistiskt samhälle utan att du ens har försökt protestera!? Vad förmedlar du då till dina efterlevande??
Mod handlar inte om att göra fel när allt är rätt utan att göra rätt när allt är fel! Vi måste våga göra det som känns rätt!!
Absolut. Vad får de för förebild om jag/man inte protesterar. MEN om jag protesterar i ett samhälle som såg ut som nazityskland, då har barnen sedan ingen far kvar, eller faktiskt, de tar bort hela familjen. Man tog bort oliktänkande, man gasade kommunister, anarkister, zigenare, homosexuella.
Man har bara ett alternativ, Fly landet. Om det går.
Man kan också jobba i underjordiska organisationer, det fanns en hel del som gjorde det i nazityskland. Utåt sätt var man en "god medborgare" medan man i det dolda gjorde allt man kunde för att undergräva regimen och hjälpa människor i nöd.
Naturligtvis. Men min poäng var, och som skrämmer mig, är att jag en gång kände mig stark och rakryggad och även i viss mån var det.
Idag skulle jag aldrig riskera fängelse så som jag gjorde för ca 30 år sen.
Det får mig att inse att jag förmodligen inte är ensam om denna förändring i inställning till vilket motstånd som är möjligt för oss personligen att stå upp för.
Senast idag hörde jag en kille på P1 som vid 17 års ålder började arbeta aktivt mot rashets. Han blev hotad. Han blev hotad till livet så många gånger att det till sist blev ett normaltillstånd som han godtog. Han fortsatte att bedriva kamp för lika värde och demokrati.
Nu hade han tre barn. Han, liksom jag tog ett nytt ställningstagande. Han fortsatte att jobba för demokrati och lika värde, men han tystnade i den offentliga debatten. Han fann viss sorg i det, men mest sade han att det kändes märligt. Hela sitt liv hade han stridit men också tagit yttrandefrieheten i Sverige som självklar. men med hot om död och våld mot sin familj så gällde inte yttrandefriheten längre. Den togs ifrån honom.
Min morfar jobbade med någon motståndsgrupp. KGB kom och tog honom. Min mormor och mor vet inte vart han tog vägen. Han är försvunnen sedan 1944.
De kom och hämtade honom inför min då fyraåriga mors ögon.
Hon levde ett helt liv i skräck för bla uniformer efter det. Fast hon med sin mor strax efter flydde till Sverige satt den skräcken i.
Det är lätt att säga att man ska jobba för motståndsrörelser, att man ska vara rakryggad.
Jag vill leva upp till minnet av min morfar som jag aldrig fick träffa. Men vill jag utsätta min familj för samma sak?
Jag är inte alls säker på det. Om jag en dag ställs inför det svåra valet.
Nej, det är klart inte lätt att ta ställning när ens familj är hotad, men jag är ändå oerhört tacksam över att det finns människor som är modiga och hoppas att de fortsätter vara det, för mänsklighetens skull.
Jag tror ingen av oss vet exakt vad vi skulle göra i en sådan situation, men det är ju inte fel att fundera på det.
Det är jobbig att fundera, men nödvändigt.
Jag har varit lite stolt över mig själv, min raka rygg.
Jag har svårt att förhålla mig till att jag nu börjar bli mer böjlig.
Det blir ett val mellan pest och kolera: Jag kan inte tolerera fascism och vill bekämpa den, men gör jag det kan jag skada, rent av döda min familj.
På något plan bryr jag mig inte om mitt eget liv. Men i relation till familjen får även mitt eget liv en helt annan vikt.
Troligt är att jag faktiskt inte skulle kunna leva med mig själv att vika ned mig. För att kunna leva med mig själv måste jag på något sätt göra motstånd mot exv fascism.
Det måste bara ske försiktigare, kanske listigare än hur jag brusade upp som ung?!
Jag kommer att tänka på filmen Cabarét där de som håller cabaréföreställningen inför en massa nazistiska officerare i publiken faktiskt hånar Hitler och nazismen inför betraktarna. Men vad ledde det till? Den risk de tog och protesten de gjorde ledde ju ingen stans. Nazisterna som såg föreställningen fattade ju inte ens att skådespelarna drev med dem.
Tanken slår mig, sådant motstånd kanske bara görs för att tillfredsställa egot. Det leder i praktiken ingenstans.
Indirekt har min familj hjälpt gömda flyktingar.
Det är faktiskt hemskt redan idag hur det ser ut i vårt land.
Jag känner sympati för dig, det du känner delar jag. Jag har ingen familj som tagit risker vad jag vet, men de måste kännas fint för dig. Jag är också oroad över vad som händer och hur samhället verkar utvecklas och funderar mycket på sådana här saker.